Upptäckten

Kistans olika delar återfanns år 1900 utplacerade under dåvarande kyrkogolvet direkt på svart mull. Den finlandssvenske språkforskaren Hugo Pipping beskrev upptäckten i detalj 1902. Den största stenen är Völundsstenen från 800-talet (finns numera på Historiska muséet i Stockholm, kopia finns vid bygdegården). Ardrekistan är stenarna som i texterna benämns I, II, V och VI. Pipping insåg inte att dessa fyra stenar hörde ihop.
III, IV och VII är de tre dvärgstenar som beskrivs på denna sida.

Enbart stenarna 7 och Völundsstenen är slitna, dvs. de har förmodligen legat som golvhällar under någon tid. 

Enligt Roosval (1963:803ff) bör nuvarande kyrka vara den tredje på samma plats.
Den första kyrkan bör ha varit en träkyrka med cirka 3 meters bredd, där Ardrekistan förmodligen varit placerad direkt på dess jordgolv.

Omständigheterna kring fyndet tyder på att stenarna pietetsfullt lagts ned i en bestämd ordning under kyrkgolvet, med huvudändarna mot öster,
när Ardres andra kyrka byggdes. I mitten låg den stora bildstenen som bör ha stått på ett gravfält i närheten.

Alla stenar var placerade innanför den andra kyrkans grundmurar. Enligt Strelow invigdes Ardre kyrka 1166. Detta stämmer konsthistoriskt med kyrkans tillkomsthistoria. Nuvarande kyrka uppfördes i tre etapper under 1200-talet (Roosval 1963:781-783).

Den äldsta träkyrkan uppfördes gissningsvis cirka 1100, vilket stämmer väl med Ardrekistans datering.

Bilden nedan använder annan numrering än i övrigt. Ardrekistan är 2,3,4, 5a och 5b. Dvärgstenarna är 1, 6 och 7.

Enligt Ardreboar (Tingström 2008:210): ”Då petsarvebonden Olsson kom upp till kyrkan skulle 2 arbetare till att slå sönder stenen till fyllning. Han lyckades dock rädda den till eftervärlden.”

Pippings beskrivning 1902 av fynden, utelämnad text markerad med ….:

”Under en vistelse i Visby sommaren 1900, mottog jag den 23 juni af kand. O. W. Wennersten ett bref med underrättelse om att ett runfynd gjorts vid reparation af Ardre kyrka. …. Redan den 25 juni reste jag ned till Ardre och uppsökte till en början socknens dåvarande vice-pastor, numera kyrkoherden i Hejnum herr K. P. Kristiansson. Herr Kristiansson underrättade mig om att en stor bildsten utan runor blivit funnen och tillvaratagits, samt att äfven runstenar upptäckts under kyrkgolfvet. Dessa senare var dock svåråtkomliga, emedan kyrkans inre belamrats med byggnadsställningar. Emellertid begaf jag mig till kyrkan. Den stora bildstenen var utburen på kyrkogården, och anstalter voro vidtagna för dess aftecknande. Inne i kyrkan fann jag golfvet aflyftadt och bara mullen synlig öfverallt där den ej täcktes af ställningar, som voro resta mot väggar och tak. I midten av kyrkan fanns en stor grop, angifvande den plats där bildstenen legat. Invid gropen låg framgräfdt ett runstensfragment, vänstra halfvan af runstenen n:o V. Af stenen n:o III, som låg norr om gropen med sidan a (den ornamenterade sidan) vänd uppåt och halfrunden mot öster, syntes endast en del. Resten var täckt af jord, och på mullen midt öfver stenen hvilade spetsen af en upprättstående stock, hörande till byggnadsställningarna. Medan jag var sysselsatt med att borsta stenarna och underkasta inskrifterna en förberedande granskning, infann sig i kyrkan en gårdshusbonde från trakten. Då han såg mitt intresse för stenarna, hade han vänligheten att anskaffa redskap för att stötta den nyssnämnda stocken och gräfva fram den begrafna stenen. Kort därefter komma äfven kyrkoherden Kristiansson och socknens skollärare herr Engström tillstädes. Under loppet af en kort förmiddagsstund framdrogs nu, utom den tidigare nämnda stenen III (klufven i två delar), de två fragment, som sammantagna bilda högra halfvan af stenen V, två bitar som bilda stenen VI, två samhöriga bitar af den illa stympade stenen II, fragmentet I a samt stenen VII, hvilken, ehuru delad i fyra bitar, är komplett så när som på en del af fotstycket.
Fruktan för att byggnadsställningarna skulle rasa hindrade oss från att fortsätta våra letningar. De hade inskränkts till ett rätt obetydligt område i kyrkans midt. ….

Vid fortsatt granskning funno vi, att icke färre än tre af stenarna varit delvis betäckta med rödfärg, näml. V, VI och I a (om I b, som då ännu ej hittats, se nedan). Färgämnet hittades dels i de rännor som bilda runstafvarna, dels på bottenfälten till ornamenten. Stenarna i fråga äro arbetade enligt en metod, som synes hafva blifvit uttänkt just med hänsyn till färgningen. Figurerna på midtpartiet äro utförda i relief, runorna åter äro inhuggna i den upphöjda rand, som begränsar midtpartiets bottenfält, och ligga i samma plan som detta fält, från hvilket de löpa ut som vikar från ett haf. Runstafvarna löpa ingenstädes ända ut till kanten av stenen. Således, om man lägger stenen vågrätt och häller en röd vätska öfver densamma, samlar sig vätskan i fördjupningarna, och därvid komma runorna att framträda röda mot en bakgrund af stenens naturliga färg, medan figurerna visa sig i naturfärg mot röd bakgrund. ….
Riksantikvarien H. Hildebrand har låtit afskrapa en bit färgämne och undersöka ämnet på kemisk väg. Färgen visade sig vara mönja.
På stenarna V och VI iakttogo kand. Wennersten och jag den egendomliga anordningen, att borrhål gående tvärs genom stenen varit anbragda i båda öfre hörnen. ….

(sedan byggnadsställningarna tagits ned 18 oktober) Omedelbart därpå anställdes gräfningar och letningar, i hvilka utom kand. Wennersten och jag äfven skolläraren Engström och några medlemmar af kyrkorådet togo del. Resultatet blef, att kand. Wennersten anträffade fragmentet I b och patron Olsson i Petsarfve stenen IV. ….

Fragmentet I b låg vid midten af muren c, så tätt intill densamma, att märke efter stenen ännu efter dess avlägsnande syntes på muren.”