Forskningens ståndpunkt är att kristnandet genomfördes på norra Gotland med början på tidigt 1000-tal medan det genomfördes många årtionden senare på södra Gotland, eventuellt först cirka 1150.
Ardrekistans relativt sena datering samt Gutalagens avsnitt om blot styrker detta:
"Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar.”
Gutalagen tycks vara omnämnd redan 1216 i ett biskopsbrev (SDHK 350). Att den innehåller ett förbud mot blot tyder på att kristnandet ännu inte var helt genomfört.
Ljung (2020:174-177) diskuterar den på Gotland långvariga och delvis komplexa kristnandeprocessen. Ardrekistan är ett utsökt exempel på denna synkretism, dvs. blandning av hedniska och kristna begravningsseder.
Forskare har länge diskuterat om kristnandet även har skett från öster genom de omfattande gotländska kontakterna med nuvarande Ryssland.
Någon rysk-bysantinsk mission från öster finns inte belagd, trots tydliga konstnärliga influenser exempelvis i Garda kyrka.
Däremot tycks inflytandet från öst varit betydande under 1100-talet.
Enligt Vasilyeva (2009:108):
”Den tidigare etappen tillhör den första hälften av 1100-talet och karakteriseras av de lokala konstnärernas tolkning och imitation av rysk-bysantinska tendenser. Den senare etappen infaller under andra halvan av seklet då rysk-bysantinska traditioner grund- läggs på ön och då anses så betydande att man till och med kallar in mästare från öst, verkliga representanter för den rysk-bysantinska kulturen.”