Sammanfattning

Ardrekistans intressanta och ibland unika egenskaper:

Gjord av sandsten (ytterst få bild- och runstenar i övrigt är gjorda av sandsten)
Mycket välbevarad och vacker tidigmedeltida bildstenskista
Stenqvist har i 2014b katalogiserat 38 förmodade kiststenar.
De flesta är mycket fragmentariska och enbart de med runor tycks kunna vara någorlunda jämnåldriga med Ardrekistan: (bilder, se ovan)
G57 (Hemse, av sandsten), G141 (Halla), G181 (Sanda).
Den bevarade ornamentiken är dock klart annorlunda än på Ardrekistan.
Intressant nog har en kiststen med spår av runor men i övrigt blind anträffats vid Ardre kyrkas granngård Petsarve (G114b).
Ardrekistan och dvärgstenarna är förmodligen de äldsta runstenar med danska (långkvist-)runor, som finns bevarade på Gotland, och samtidigt även den äldsta gruppen av minnesvårdar från kristen tid
Ardrekistan saknar kristna symboler och ornamentiken har tydliga drag från de yngre "hedniska" bildstenarna, ex. drakar (ormödlor) och väpnade män. Oden ridande på Sleipner är den enda kända avbildningen av ryttare på kiststenar.
Kristna element är de små korsen på G113 som inleder och avslutar runinskriften samt bönen på Ardrekistan (G114)
Ardrekistan och dvärgstenarna visar på den kulturella övergången hedniskt - kristet inom ett unikt snävt tidsspann, förmodligen ca 1050-1100
Ardrekistan och dvärgstenarna var placerade med en tydlig plan och med överdelen,
”huvudet”, mot öster, kanske för att symbolisera icke-kristna förstenade människor
Delarna av Ailikns kista låg i södra delen av kyrkan
Dvärgstenen G113 (1, III), rest över Ailikns make Liknat, låg mot norr
Kyrkans nordsidan är kvinnlig och sydsidan manlig enligt medeltidens tro
(Ljung 2020:174). Därför låg både G113 och Ardrekistan, på ”fel” sida.
Dessutom låg en liten del av Ardrekistan separat placerad mot koret
Stenarna placerades förmodligen under kyrkogolvet när Ardres andra kyrka byggdes cirka 1150-1200, enligt Strelow 1166
Ardrekistan och dvärgstenen G113 är uppförda av de tre sönerna till Liknat och Ailikn

Ardrekistan kan vara uppförd över grundarna av Ardres första kyrka, kvinnan Ailikn och hennes familj

Kiststenar antas vara resta för kvinnor och formen förmodas utgöra en symbolisk representation för hur kvinnor enligt hedniska föreställningar färdades i vagn till dödsriket (Snaedal 2004:59f)

Enligt Hardy (2016:23-24):

”Gun Westholm skriver om övergången mellan asatro och kristendom. Hon menar att ingenting tyder på dramatiska händelser i samband med övergången till kristendom. Tvärtom antyder gravgåvor och skattnedläggningar att hedningar och kristna levde fredligt sida vid sida. Trots att Gutalagen vill låta påskina ett unisont kristnande och enande i syfte att visa på sin styrka som bonderepublik, så visar det arkeologiska materialet snarare på att uttryck för den gamla religionen inte försvann i brådrasket. Tron på, och rädslan för de gamla asagudarna levde kvar i folktro och sedvänjor. Detta kan vara ett skäl till att så många silverskatter inte blev upptagna under tidig kristen tid, eftersom någon äldre släkting kan ha avsett att använda det undanlagda silvret i Valhall (Westholm 2004: 55). Detta skulle kunna stärka tesen i denna uppsats att de tidigkristna kyrkobyggarna ofta kunde känna till sina förfäder och sitt förflutna, och att man såg på dessa med aktning och vördnad.”

Det finns en intressant skillnad mellan södra och norra Gotland enligt Källström 2012:121. De i Sverige yngre långkvistrunorna finns enbart på södra Gotland, med Ardre och Sanda som nordligaste socknar. Medan de äldre kortkvistrunorna finns enbart på norra Gotland, med Alskog och Sanda som sydligaste socknar.

Utbredningen av bildstenar med kortkvistrunor (rött) respektive långkvistrunor (blått)

Karta från Källström 2012. Bearbetad av Helena Duveborg

Holmqvist (1977:214ff) beskriver den zoomorfa ornamentikens utveckling på följande sätt:

”Ifrån att ha följt sin egen klassiska linjelek får vi nu uppleva att entrelacen och växtrankan på germanskt håll fylls av ett nytt, vitalt inslag med en högst säregen effekt.Rankans vindruvsklasar eller akantusblad ersätts av bitande djurhuvuden, rankspiraler och blad blir djurben och nacktofsar, bandslingornas nätverk utmynnar i djurhuvuden eller förvandlas helt och hållet till sammanslingrade ormar o. s. v. Denna typ av zoomorfisering är utomordentligt sällsynt utanför germanskt område, men den finns, vilket jag haft tillfälle att skildra i ett tidigare arbete. (Holmqvist 1942, s. 175 ff.)

Vi kan iaktta denna zoomorfisering inte bara i de nordiska länderna utan även i detlangobardiska Italien, i Frankrike, Schweiz, Tyskland och det anglosaxiska England.Det är en rytm och rörelse, en spänstighet och ett liv i denna konst, som helt och hålletsaknas hos de klassiska förlagorna, men frågan är var det hela började.

Som redan nämnts uppträder nämligen denna nya konststil, Salins Stil II, såväl hosgermanerna på kontinenten som i England och i de nordiska länderna.På samma sätt som när det gäller den äldre stilepoken ville man gärna ge ett visst företräde för de nordiska länderna, kanske framför allt därför att den nya stilen där fick en så fulländat skön utformning. Men vid ett mera inträngande studium kan man inte medframgång hävda en nordisk prioritet. Lättare skulle man då kunna ge det anglo-saxiska England försteget. Där har man nämligen en lång rad av mellanformer, som knyter samman den äldre stilen med den nya.

Jag tänker på de engelska illuminerade handskrifterna från 900-talet och 1000-talet, och jag tänker särskilt på deras initialornamentik. Det rör sig här om ett utomordentligt rikt och omfattande material, som — så vitt jag vet — ytterst få forskare haft tillfälle att närmare studera. Där finner man i överflödande rika variationer prov på den "spontanitet", som Lennart Karlsson tillskriver de nordiska runstensmästerna. (Kendrick 1949, Holmqvist 1963, Wormald 1945, s. 107 ff.)

Vid ett mera inträngande studium av 900-talets resp. 1000-talets konst på de Brittiska öarna och i de nordiska länderna tvingas man att vad växtornamentiken beträffar göra följande konstateranden:

I de nordiska länderna förekommer ingen växtornamentik under 900-talet
Under 1000-talet börjar i de nordiska länderna en typ av växtornamentik att uppträda, som har uppenbara anknytningar till den Brittiska övärlden

Men de engelska handskrifternas initialer tecknades och målades av skrivare, som i konstfulla slingor och meningsfulla zoomorfa och vegetabila detaljer ville skapa eftertryck åt de heliga texterna.
— Hur många sådana handskrifter tog de hedniska nordborna med sig hem vid färderna i Västerled?

Jag kallar därför runstenarnas stil för den kalligrafiska stilen, tänkt för pergament men ristad i sten.
Ligger det inte dessutom något särskilt betecknande i detta, att våra äldsta skriftliga källor, runstenarna, skapats under intryck av de äldsta skriftliga dokument, som över huvud taget fann vägen till vårt land?”

Holmqvist 1977 figur 5: Initialer från MS. Ft 1. 23. University Library, Cambridge

Holmqvist 1977 figur 6: Väderflöjel från Källunge kyrka, Gotland